The little girl from Zhujiajio

The little girl from Zhujiajio

söndag 13 december 2015

En befriande känsla


Det finns en stor risk att jag skrivit om det här tidigare, men det är något som slår mig nästan dagligen och något som jag flera gånger sagt till mig själv att jag kommer sakna när jag flyttar här ifrån.........det är den befriande känslan av att man här kan se ut och klä sig precis som man vill. Inte för att jag tror att jag på något sätt har en extrem look eller ser väldigt udda ut. Tvärtom, jag tror att jag ser väldigt vanlig ut. Här finns det dock ingen direkt klädkod i hur man ska se ut, när man ger sig ut på stan. Det finns inget uttalat mode, inga inneplagg. Kineserna själva blandar allt hejt och vilt.... mönster, färger och former. Det är ett enda hopkok av icke existerande mode. Men även inom expat-världen är modet varierande. Eftersom "expats-samhället" består av människor från alla möjliga delar av världen, så finns det ju skillnader i hur vi klär oss. Det gör att jag egentligen aldrig behöver känna att jag kommer fel klädd till någon tillställning. Jag vet inte om det har ändrats i Sverige under dom här åren? ( Det är svårt att se på sommaren, när vi är hemma, då det är mycket turister i stan) Men jag minns hur jag ofta har fått tänka till en eller två gånger innan, om jag har varit rätt klädd för att gå ut på stan, gå på tillställningar  m.m.
Barnen har också sluppit hetsen när det gäller märken och stil på kläderna. Mycket tack vare skoluniform, tror jag, men också det faktum att dom kommer från olika delar av världen. Jag har aldrig hört flickorna tjata om speciella märken på kläder och skor. Visst kan de handla på Hollister, men dom kan lika gärna välja bort det också. För dom har aldrig märket i sig varit det viktiga. Sen har jag förstått att i Sverige handlar det mycket om vilken skola/klass man hamnar i. Att det är skolan/klassen som sätter normen för vad som är accepterat och att det kan skilja sig mellan skolorna.



fredag 11 december 2015

Nytt jobb!

Så här ett par veckor innan jul har ni, där hemma, säkert fullt upp med förberedelser. Inköp av julklappar, städning av hus, få gjort det sista på jobbet innan årsskiftet osv. För mig känns det där livet så avlägset: Vi har ju faktiskt inte firat en riktig svensk jul på snart 4 år, då vi valt att resa bort. Medans många här försöker få en så bra julstämning som man kan få här, så har jag valt att inte dekorera med gran, tomtar och adventsljusstake. Det närmsta vi har kommit till jul är julstjärnorna som hänger i barnens sovrum, lussebullebak och pepparkakor. För mig kan aldrig julen här bli den samma som hemma i Sverige, så jag har helt enkelt valt att inte lägga så mycket energi på det. Men det betyder inte att jag saknar den julen vi firar i Sverige. Nästa år får vi ta igen det!

Patrik är i Sverige nu. Han smygbörjar sitt nya jobb, som han officiellt börjar på efter årsskiftet. Då kanske några av er tänker; Ska dom flytta hem? Då kan jag svara att Patrik ska det, men jag och barnen stannar våren ut, så att barnen får gå färdigt skolåret.  Det kommer att bli tomt och tråkigt att inte ha honom här, men jag är så glad för hans skull. Det är ett jobb som han verkligen vill ha och som är utvecklande och stimulerande för honom. Lyckligtvis får vi se honom här i Kina åtminstone 1 vecka per månad,  annars hade det verkligen blivit tufft.

Jag har inte jobbat på 4 år ( om man inte räknar svenska skolan, Biss och fotojobb). Det känns både skrämmande och förväntansfullt, att jag faktisk  måste börja söka jobb igen. Jag känner mig lyckligt lottad att jag har behörighet till en yrkeskategori, som det är brist inom. Jag har förstått att det fortfarande är brist på förskollärare i  Förskolan, men sen är det frågan om vad jag verkligen vill göra. Vad det än blir kommer det vara en stor omställning.........Jag har en känsla av att min tid här sista halvåret, kommer att användas mycket till att förbereda mig både mentalt och praktiskt. Dom säger att det kanske tom kan vara tuffare att flytta hem, än flytta ut. Det återstår att se.........

tisdag 10 november 2015

Tack så mycket!

Ni som har läst min blogg har nog att haft svårt att undgå min passion för fotografering. En passion som jag hittade just här i Shanghai. När jag haft som mest längtan till Sverige, mina vänner och familj har fotograferingen hjälpt mig att hitta det positiva med att bo här och det positiva med själva Shanghai. Jag kan dock ha lite svårt att kalla mig fotograf. En passionerad amatör fotograf vore nog mer rimligt att jag kallad mig. Det finns ju så många otroligt duktiga fotografer, som är långt mer avancerade än vad jag är,  där ute. Jag vill därför passa på att tacka alla ni som tar er tid att titta på det som jag lägger upp, ni som visar ert gillande genom att trycka på "like" och ni som t om tar er tid att kommentera. Det betyder så mycket för mig, ska ni veta och det gör att jag vill fortsätta att utveckla mig och utmana mig själv. I går t ex var jag inne i French Conssesion och promenerade ( med kameran förstås). Jag hade satt upp som mål att jag skulle ta portätt på 10 olika kineser. Har nämligen fortfarande svårt att bara gå fram till ngn och ta kort på den. Så utmaningen var att närma mig människorna på ett avslappnat och glatt sätt och dessutom lyckas ta lite foton på dom. Det blev inte 10 porträtt, men jag tror jag kom upp i 5 . Men det bästa av allt var att jag fick fin kontakt med några gamla damer som satt och umgicks på en parkbänk. Vi förstod inte ett ord vad vi sa, men skrattade gjorde vi och dom var nog lite stolta över att jag ville ta kort på dom. Då tänkte jag för mig själv att ; det här hade jag aldrig fått uppleva om jag inte börjat att fotografera :-)........
















måndag 2 november 2015

Så här blev det!

Först vill jag bara skriva, innan jag verkligen ger mig in på det jag vill ha sagt
Det är inte synd om mig. Det är synd om alla som behöver fly av olika anledningar. 
Jag lider med familjerna som drabbades i Trollhättan och jag känner så med barn som drabbas av kränkningar och mobbing. Därför är det inte synd om mig. Jag har bara lite mycket tid att fundera på olika saker. 

Så här är det..... Ni som har följt mig och min familj här  på bloggen, vet att vi är inne på vårt sista år här i Shanghai. Den 29 December i år har vi varit här i 4 år och totalt kommer det bli 4,5 år. Det har varit en berg och dalbana. På gott och på ont har jag haft mycket tid att fundera på olika saker. På vad jag vill med mitt liv, vad jag tycker är viktigt, vad jag värdesätter mest m.m.  Det har många gånger varit nyttigt för mig att vända och vrida på mina tankar, men jag har också  en känsla av att jag ibland krånglar till det alldeles för mycket för mig. Även om det är  8 månader kvar till flytt, så har jag redan börjat summera min tid här. Det är som jag  har en fot i Sverige. För mig är det ganska naturligt att jag gör små utvärderingar, när jag avslutar saker och ska påbörja något nytt. Härom dagen t ex satt jag och funderade på att ha chaufför eller i vårt fall att inte ha det och hur det har påverkat vårt liv här. Till skillnad från allra flesta expat här, har vi inte varken bil eller chaufför. Utan bil och chaufför , har jag fått lära mig att ta mig runt i den här staden. Jag har åkt mycket tunnelbana, använt mig av Racquet Clubs egen buss också har det blivit en del taxi. Jag har tagit många promenader genom centrala Shanghai och känner att jag faktiskt kan delar av den hyfsat bra. Detta tror jag har gjort mig självständig och mindre rädd. Baksidan med att inte ha chaufför, är framför allt barnens säkerhet. Det känns aldrig bra att  låta dom ta taxi, då 9/10 taxibilar inte har några fungerande bälten där bak. Men vad gör man , ibland måste dom ta det för att komma någonstans. En annan baksida med att inte ha chaufför ( och det är bland annat här jag tror jag krånglar till det för mig) , är att jag har känt att det har påverkat mina möjligheter till att lära känna folk/ umgås med folk. Det är ytterst få jag har kunnat ringa upp och fråga om vi ska hitta på något eller om vi ska åka och stor handla på Metro eller Carrefour. Av den enkla anledning att jag känt mig så dum, för jag att aldrig har kunnat erbjuda skjuts . Detta trots att många sagt till mig att höra av mig om jag behöver stor handla eller åka till Ikea. Kanske har jag krånglat till det alldeles för mycket för mig själv, men jag har  upplevt det jobbigt att aldrig kunna erbjuda tillbaka och på så sätt känt mig lite underlägsen. Därför har jag ibland dragit mig för att fråga folk om dom vill hänga med in till stan.  Men nu är det så att jag inte  sitter och deppar över detta, utan det är nog mer ett konstaterande - Så här blev det!


Till sist lite bilder från några av mina promenader den här hösten













lördag 12 september 2015

Lite funderingar så här på en söndag!

Tjejerna pluggar ( tror jag), Axel leker med en kompis,  Patrik sitter framför datorn och jag sitter här och funderar på vad jag ska hitta på. Det absolut största "lyxproblemet" här,  är att vi har för lite sysselsättning - åtminstone för mig. Vi har inga direkta "måsten", ingen stor " att göra lista". Vi äger inte lägenheten och får därför inte göra några större ingrepp på den. (Det kan stå sig dyrt när man flyttar. )Jag har Ayi som gör det mesta av vanligt hushållsarbete. Behöver egentligen inte ha henne, men vill inte göra mig av med henne. Hon behöver varenda peng hon tjänar. Så vad gör man då en helg när alla andra i familjen har något att göra? Tränar, men det  tar max en och en halv timme. Resten av tiden då? Det blir oftast alldeles för mycket You tube och Facebook,  för mitt eget bästa. Ett tag funderade jag på att sätta mig på ett flyg till Europa och erbjuda min hjälp till hjälporganisationer. ( Är nämligen djupt berörd av det som händer i Syrien och  med alla stackars flyktingar.) Men Patrik tyckte ( och jag håller med honom) att det var bättre att vi skänkte en betydande summa pengar, så det har vi gjort nu! Istället funderar jag mycket: tänker på livet, döden och allt där mitt emellan. Kanske inte heller så bra för mig, eftersom jag har en grubblande personlighet, som analyserar lite väl mycket. Kan lätt snöa in mig på olika saker. Samtidigt tror jag att det är bra att ibland ställa sig dom där svåra frågorna. För vågar man det och lyckas ta sig igenom dom och på så sätt bli lite starkare och tryggare, så tror jag att man utvecklas ännu mer. Jag läste en artikel i en veckotidning, där en psykolog uppmanade oss att våga ta våra vänskapsrelationer till en högre nivå. Våga prata om annat än heminredning och semestrar. Jag har förmånen att ha flera  väninnor i Sverige, som jag kan göra detta med. Här däremot är det oftast svårare, eftersom när man kommer till en fas i kompisrelationen där man kanske vågar börja ta upp livsfrågor, så flyttar dom. Det konstiga med mig är att jag har väldigt lätt för att uttrycka mina inre funderingar, samtidigt som jag är en blyg person. Har egentligen inget emot att uttrycka mig här, men svårt att gå på luncher där jag knappt känner någon. Ibland förstår jag inte mig själv!

Som sagt var, lite funderingar..........

fredag 11 september 2015

Helt ok!

Tredje veckan in på höst terminen och nu börjar jag känna att det är helt okej att vara tillbaka i Shanghai igen. (Det tar alltid minst två veckor innan vemodet lagt sig och jag kan se tjusningen i att vara här.)  Det kan bero på att jag är igång med träningen igen, men det kan också bero på att jag anmälde mig till en spanska kurs och kommit igång med den. Hur som helst känns det lite lättare nu. Dessutom har jag hunnit med en matlagningslektion i Thaimat, vilket vad väldigt kul. Jag lärde mig laga en thai kycklingsoppa och vårrullar. Det jag ställer mig nu är  " varför har jag inte gjort det här tidigare?" Det är ju hur kul som helst! Så nu har jag anmält mig till en indisk matlagningslektion och  hoppas hinna med många fler matlagningsklasser, innan jag flyttar här i från!

I veckan fyllde Axel 11 år! ..... 11 ÅR!, kan inte fatta det. Den födelsedagen fick han bara fira med sina föräldrar. Ebba och Sara är nämligen i inre Mongoliet på skolresa. En resa som både jag och Patrik inte haft något emot att följa med på, men där var föräldrarna portförbjudna. Vi har fått löpande rapport under resans gång och dom verkar haft jätte roligt. Bland annat har dom fått ta del av den lokala kulturen, ridit , åkt ner för sanddynor, ätit på lokala restauranger ( med blandad förtjusning :-) ), upplevt "grassland". Allt har gått jättebra, förutom att Sara skadade sin fot när hon skulle åka ner för en av sanddynorna och har efter det haft svårt att gå på foten. Vi får se hur det är med henne när hon kommer hem i natt!

Axel var ju lite besviken på att systrarna inte var hemma när han fyllde år. Men vi försökte ändå göra hans födelsedag speciell,  genom att ta med honom till hans favorit restaurang  - " Kagen". En japansk Teppanyaki restaurang. Vi frossade i fisk och skaldjur och råvarorna var lika fina som alltid.

Till sist , Vi har haft en fantastisk vecka  när  det gäller väder och luft. Jag kan inte minnas när vi sist hade bra luft och bra väder i flera dagar i rad. Solen har strålat och luftkvalitén har legat mellan 50 -100. Det är lyxoch man mår lite extra bar då!

Axel 11 år!


Bilder från inre mongoliet - Fotogtaferat av Ebba











Thaimat


Vilket väder vi haft! 





torsdag 3 september 2015

Rökutveckling!

Efter att i går kväll suttit ute på balkongen, ätit en god middag,  njutit av den ljumma sommarkvällen och börjat bli lite små bitna av alla myggen, så bestämde vi oss för att gå in. Väl inne kände Patrik en bränd doft i lägenheten.( Jag trodde det var doften från rökelsen, som vi tänt på ¨balkongen - I hopp om att skrämma bort  myggen.) Vi sprang runt och försökte härleda var doften kom från och märkte hur den växte sig allt starkare ute i hallen. Öppnade ytter dörren och upptäckte rökutveckling i korridoren utanför. Efter en liten stund insåg vi att det var  bäst att lämna lägenheten. Ryckte upp Axel, som låg och sov och tjejerna som satt och gjorde läxor. Ringde receptionen, som redan hade hunnit påkalla brandkåren och skyndade oss ner till parkeringen. Blev väldigt förvånad ( vi bor ju trots allt i Kina) och imponerad av hur snabbt brandkåren var på plats.Väl inne i byggnaden, dröjde det  inte många minuter innan de kom ut från byggnaden, men förhoppningsvis så hittade dom var rökutvecklingen kom från. Vi andra stod utanför och spekulerade var rökutvecklingen hade kunnat  startat och kom fram till att den troligtvis starta i ett av soprummen och att det nog var någon kabel som fattat eld. Axel var lite smått chockad över händelsen. Berodde nog mycket på att han blev väckt och från början inte riktigt visste vad som hände. Nu gick allting bra och det blev ingen  brandutveckling, som spreds till lägenheterna. Det enda vi kände var den fräna rökdoften, så i natt fick vi sova med öppna fönster...... (Nu på morgonen kan man fortfarande känna bränd plast doft i trapphuset.)......

I går hade Patrik och barnen en ledig dag också. Kina firade att det var 70 år sen andra världskriget tog  slut och regering hade utsett en extra helgdag. Många kineser är dessutom lediga idag fredag , men då måste de jobba in söndagen. Barnen skola är dock öppen, så där blir det ingen vila.

Till sist, fick min förskollärarlegitimation på mailen i morse! Så nu finns det inga hinder att söka jobb nästa år! :)......fast jag vill inte riktgt tänka på det ännu......

Ps. Sara har startat en You tube - kanal. Gå gärna in och lyssna på hennes studioinspelning av Ed Sheerans " Think out Loud". Jag vet att jag är väldigt partisk, men jag tycker hon gör den jätte bra. Ebba har också gjort studioinspelning av cover. Hoppas att hon också lägger upp den snart! :-)

måndag 31 augusti 2015

Att tvingas flytta sitt barn


Jag har en jätte gullig Ayi. Jag uppfattar henne som öppen, behaglig och snäll. Jag önskar  bara att jag kunde prata flytande kinesiska så jag kunde samtala med henne och på sätt lära känna henne bättre. Med min extremt obefintliga kinesiska och hennes tappra försök att prata engelska, så försöker vi förstå varandra. Vi kompletterar ofta med google-översätt och kroppsspråk för att göra kommunikationen mer tydlig.
Idag när hon kom så kunde jag se att något inte stod rätt till.  Jag såg att gråten inte var långt ifrån och frågade om hon var ok. Då berättade hon att hennes son ( 9 år) flyttar just idag till mormor och morfar, som bor i Anui. Anui är en grann-province till Shanghai, men eftersom Kina är stort, är det ändå en bit att ta sig dit. Han har bott hela sitt liv i Shanghai med sina föräldrar, men nu är dom tvungna att flytta honom till mormor och morfar. Jag misstänker att det är  ekonomiska själ , som tvingar dom till detta. (Jag upplever att Shanghai blivit dyrare under våra år i staden och jag tror att många kineser upplever samma sak.) Tycker så fruktansvärt synd om dom. Kan inte vara lätt att fatta ett sådant beslut och sen att tvingas leva med det. Påminns åter om hur lyckligt lottad jag är, som får ha hela min familj samlad under ett och samma tak. Att jag får och har fått så mycket tid med barnen.

Önskar bara att jag kunde hjälpa henne på något sätt. Funderar på om jag kan ge henne lite extra ledigt ibland så att hon får möjlighet att åka och hälsa på honom. Egentligen hade jag inte tänkt ha någon Ayi det här året, för att jag ska vänja mig tillbaka till ett liv utan städ-, stryk och tvätthjälp. Men nu har jag inte hjärta att säga upp henne. Hon behöver varenda "krona" och jag har en känsla av att det är svårt för henne att få jobb i Anui, annars hade hon säkert flyttat dit med sin son. Å vad jag känner med henne.......



Kina , ett land där många barn växer upp med sina mor- eller farföräldrar



torsdag 27 augusti 2015

En händelserik sommar - 2015

Efter att ha läst en artikel om 103-åriga Bojan, en underbar gammal dam som bloggar, så  bestämde jag mig för att ta upp min blogg igen. Hade egentligen beslutat att lägga ner den, men blev så inspirerad av Bojan, som med sina ord smittar av sin livsglädje och syn på livet, på mig. Vilken människa!! Rekommenderar för övrigt att gå in och börja följa henne : www.123minsida/bojan/. Ni kommer inte att bli besvikna.

Så vad har hänt sen sist jag var inne och skrev? Ett långt sommarlov förstås, som naturligtvis gick alldeles för fort. Hade planerat ett lugnt och avkopplande sommarlov, men som vanligt så blev den intensiv och händelserik....... Det brukar vara så när man kommer hem till Sverige över sommaren......... Man vill ju hinna träffa så många som möjligt, fixa lite i sommarhuset och se till att barnen får en rolig sommar. För att inte blogginlägget ska bli långt och utdraget, med alldeles för mycket detaljer, kommer här en liten sammanfattning i bilder.

 Fina sommar kvällar tillsammans med vänner.


Jag och Axel mötte upp en av kusinerna som mönstrade av i Göteborg


Axel första 4H-läger i Tolsered, Hisingen


Sen fick vi översvämning efter ett skyfall och strömavbrott, lagom till Patrik och tjejerna landade i Sverige. Rolig start för dom - not!


En helg i Skåne hos kusinerna, där vi bland annat firade Patriks pappa, som fyllde 80 år!
Förutom en jättegod middag i Ängelholm, så blev det också lite aktiviteter för barnen, så som go-carting och kalla uppfriskande bad i havet......... ( för några :-))







Vi köpte båt också och Axel fick flera fisketurer med sin pappa


 En härlig båtutflykt med mormor, morfar och kusinen



Axel och jag besökte Shanghai-vänner i Gent och jag blev förälskad i denna historiska stad!








Ingenting går upp emot sommarkvällar i Sverige!



Det blev en liten tur till Stockholm också, tillsammans med mormor och morfar







............och där fick jag förmånen att träffa Hanna en kväll!



För andra året i rad deltog Ebba och Sara på Voicecamp. Ännu mer lyckat det här året, tyckte tjejerna



Axels andra läger för sommaren  var ett vildmarks- och seglarläger på Kornö. Dit tog dom sig med den här fantastiska ångbåten


Nu ska jag försöka börja mitt liv här i Shanghai igen! Det har varit en seg första vecka. Började med ett rejält skyfall i måndags, som resulterade i stora översvämningar - bla i klubbhuset.  Detta innebär att vi inte har något gym och nu måste vi börja titta på andra gym alternativ. För en höst utan träning, kommer att bryta ner mig. Jag känner mig redan ganska låg! Det är ensamt också. Dom som jag umgicks mer regelbundet med har flyttat och det är faktiskt lite jobbigt........Men jag tar mig säkert ur den här svackan - har ju gjort det så många gånger förut! Konstigt nog så blir det jobbigare med åren att börja om varje höst. Jag orkar inte riktigt söka upp nya människor , även om jag vet att det vore bra för mig. Jag borde inte heller, vid det här laget, vara rädd för att ta kontakt med andra, men ibland dyker osäkerheten upp inom mig.  Ja, ja, det går väl över och jag kommer säkert få ett bra sista år i Shanghai. Patrik är Syd-Afrika och det ska bli väldigt skönt att få hem honom på Söndag. Barnen börjar bli stora nu och dom har sin skola, sina kompisar. Därför blir det lite långtråkigt när Patrik inte är i Kina. Saknar helt enkelt hans sällskap. Vi har faktiskt kul ihop och trivs i varandras sällskap. Det ska jag nog vara tacksam och glad över, efter 17 års äktenskap.......