Oj, vilka dagar det varit!

Vilka dagar det varit på sistone. I söndags tog vi beslutet att inte gå vidare med katalogen ( pga flera otrevliga omständigheter/situationer). Skickar på måndag morgon ett brev till alla föräldrar och förklarar situationen. Naturligtvis blir dom upprörda, men lyckligtvis inte på oss. Istället kallar dom till möte och bjuder in oss till det där mötet. Vi möts av representanter, från alla avdelningar, som bara helt spontant börjar applådera. Vi överös av lovord och alla bedyrar att 99% av  föräldrarna är nöjda med våra fotografier och att det jättegärna vill att vi ska avsluta projektet. Ett helt annat tonläge än det förskolan gett sken av. Vi kommer överens om ( tillsammans med föräldrar och ägare av förskolan) att alla föräldrarna måste skriva på ett godkännande att vi får publicera kort på deras barn i katalogen och vips så var vi tillbaka i buissness. Så igår skulle vi då äntligen genomföra den sista fotosessionen, för barn som missat tidigare tillfällen och för barn vars föräldrar inte var nöjda - Det kom fem barn! -  Det känns så otroligt kul att kunna få avsluta det här jobbet på ett bra sätt och det bästa av allt är att föräldrarna har krävt av förskolan att vi ska få göra katalogen nästa år också. Det är ett gott betyg!

Tyvärr fick jag överge Karina mitt under fotograferingen igår, då dom ringde från skolan. Sara hade skadat foten så illa, under en tävlingsgren, att skolsköterskan befarade det värsta  - en bruten fot! Hon hade nämligen en fruktansvärd smärta och kunde inte alls stödja foten. Tack och lov kunde jag låna Karinas chaufför och kom snabbt till skolan. Vi åkte direkt till sjukhuset och blev fort omhändertagna. En röntgen genomfördes grundligt och inget brutet kunde ses på röntgenbilderna........ En lättnads suck hördes från både mig och Sara......... Vi hade ju sett framför oss en sommar med gipsad fot. Inget kul alls! Nu måste hon gå på kryckor tills all smärta är borta, vilket borde ge sig de närmaste dagarna..

Eftersom det varit en del kort på Ebba och Axel på sistone, tänkte att Sara kan få vara med på ett kort. Dock inget kort med en skadad fot :-)

Vilken vecka, som avslutades på allra bästa sätt!

Vilken intensiv vecka det varit. Först trodde jag och Karina att vi  färdigställt katalogen, men sen dyker det upp komplikationer. Det är verkligen inte lätt att jobba i en miljö med så många olika nationaliteter.  Kulturskillnaderna är större än vi tror och jag har, efter den senaste veckan, full förståelse för dom internationella skolornas utmaning att bedriva verksamhet i en internationell miljö. Vi ser så olika på saker och ting. Det som vi i Sverige tycker är självklart, är tex inte självklart för en asiat och tvärtom....... Även inom Europa finns det skillnader........ Nu blir det inte någon katalog, pga flera omständigheter. Det känns lite trist,men vi får ändå försöka se det som en värdefull erfarenhet att ta med in i framtiden, trots all tid och energi vi förbrukat.


Katalogen har upptagit en hel del av min tid, men i fredags hann jag dock åka in till stan med min belgiska väninna Eva, för att promenera runt och ta kort. En härlig varm och solig fotopromenad i bakgatorna av Yu Garden fick vi.

Förutom lite missöden i mitt "yrkesliv" så har det varit en bra vecka, som i går nådde toppen då Ebba deltog i en musiktävling - "Battle of the bands" - på skolan. Elever från många internationella skolar i och utanför Shanghai ställde upp. Totalt var det 24 akter som uppträdde. Ebba gick och vann sin kategori - solosång av en cover, i hennes fall en cover på" Stay" av Rihanna. Fantastiskt roligt! Jag är så stolt över henne och glad för hennes skull. Heja Ebba!!!

Ayi

Ett ord eller en titel som man snabbt lär sig när man kommer till Kina är AYI. Ayi är ett samlat begrepp på en yrkeskategori här i Kina Det kan vara allt från att man sopar gator till att jobba hemma hos någon. I skolan kallar barnen bussvärdinnan för Ayi, städpersonalen för Ayi, lunchpersonalen för Ayi. Det är inget konstigt med det och inte är det tänkt som något nedsättande, utan det är ett väl etablerat och samlat namn för vissa typer av yrken. Första året här, hade jag Ayi på fulltid. Sen har jag succesivt minskat arbetstimmarna, för att idag ha en som kommer till mig ett par dagar i veckan. Det är en fantastisk förmån att ha någon som kommer hem och städar och stryker. Jag försöker ständigt påminna mig själv om att det här är bara en kort period i livet, som jag kan ha den här förmånen. Någon dag ska jag tillbaka in i den svenska verkligheten. Då måste jag börja stryka kläder igen, byta lakan och ta fram dammsugaren. Därför har jag börjat fundera på att inte ha någon Ayi till hösten, utan börja vänja både mig och övriga familjen till ett "svenskt" liv igen. Jag vacklar fram och tillbaka ( ett riktigt ilands-problem). Å ena sidan är det riktigt skönt att få den där städhjälpen, å andra sidan är det bra för oss alla att börja ta ett större eget ansvar för vår hemmiljö. Jag har upptäckt att för egen del blir jag mer ineffektiv när jag har mindre att göra. Det kanske vore gott för mig att ha lite egna "arbetsuppgifter" hemma? Ja, ni hör själva........Det är absolut inte synd om mig, min situation är helt och hållet frivillig. Det är bara tankar och funderingar jag har. Ska jag njuta av att få ha det lite mer bekvämt eller ska jag tänka på framtiden? Har inte bestämt mig i dagsläget. Återkommer om ev beslut längre fram.


Från det ena till det andra......Ni kanske har upptäckt lite förändringar i layouten på bloggen? Äntligen har jag lyckats byta ut lite kort! Överföringen av kort från datorn till llayouten på bloggen har inte fungerat på över ett år, men idag helt plötsligt gick det. Så nu bor vi officiellt inte i Startford ( ett år efter flytten) längre, utan nu kan ni se ett kort från vårt nuvarande område. Jag har också lagt till ett par Shanghaibloggar från andra svenskar. Gå gärna in och läs "En lantis i Shanghai" och "Real housewife of Shanghai" Fler andra bloggar kommer att läggas till de närmaste dagarna.


Nej, dags att ta hand om Axel, som precis kom hem från sin kompis. Ha trevlig onsdag!

Från bloggmöte till stormöte

Skolor, arbetsplatser och vägar stängs.Frivilliga, med orange västar, patrullerar på gatorna för att hålla lite extra "ordning ". Unga militärer går runt med K-pistar och Shanghai känns som en blandning mellan ett stort mästerskap och ett internationellt stormöte. Och det är just ett stormöte som äger rum idag och imorgon. Kinas president är här, ledare från andra delar i Asien är här och så ryktades det att Putin är i stan också. Imorgon hålls alla skolor stängda, inklusive de internationella och barnen fick helt plötsligt en extra dag ledig. Då passar alla på att få lite fredagskänsla. Tjejerna har kompisar sovande över och Axel sover hos en kompis. De lokala restaurangerna är fyllda av gäster, fastän det bara är tisdag. Kan inte annat än få en försommar känsla och det är ganska mysigt att få en oväntad ledighet så här mitt i en arbetsveckan.

Vi hade kanske inget stormöte i går, men ett bloggmöte. Vi är nämligen ett gäng svenskar i som träffas varje månad. Mest för att umgås över en fika, men också för att utbyta tankar och idéer. Väldigt trevligt och mysigt.

Idag tog jag och Karina de sista bilderna till katalogen. Nu är det bara slutföra det och hoppas att det är någon förälder som tycker om det vi gjort. Vi är i allafall nöjda, med tanke på att det är vår första katalog. Vi har lärt oss så mycket under hela processen.Det är saker som jag inte bara kan ha nytta i framtida fotojobb, utan även i min förskollärarroll. Jag är så tacksam för den här erfarenheten, oavsett hur ev försäljning går.


Avslutar med den här bilden, mest för att jag tyckte den blev rolig, trots misslyckandet.

Dags att lägga in en högre växel!

Nu är det hårdträning som gäller. Fyra veckor kvar tills jag sätter ner mina fötter på svensk mark. Kinatiden gör något med ens kropp eller så är det åldern....vill inte tro det sista, men misstänker att så är fallet. Det blir bara lättare att gå upp i vikt och svårare att gå ner. Jag har dock tränat regelbundet i  ett års tid, så jag har inget dåligt utgångsläge nu när jag drar på en högre växel. Bikinisäsongen - Here I come. Fast jag får villigt erkänna, realist som jag är,  att det inte lär ske något större under på en månad. Men blir jag lite starkare, lite piggare och lite gladare, har jag ändå vunnit en hel del.


Söndag eftermiddag och åter igen har vi haft en regnig helg. Överhuvudtaget är den här våren regnigare och kallare än förra årets vår. Normalt hade vi kunnat gå i shorts och kortärmat hela maj, men i år ville vädergudarna något annat. Så i förmiddags stod jag faktisk och småfrös, tittandes på Axel när han spelade fotboll. Försökte att ta lite kort mellan regndropparna. Något som alltid är svårt. om man vill skydda kameran.
Varje lag spelade två matcher. Axels lag förlorade en och vann en, men kämpade lika bra i båda.

Imorgon kommer Patrik hem. Underbart! Har knappt hunnit prata med honom under veckan. Han har haft ett fullspäckat schema och dessutom hunnit med att färdigställa ett litet renoveringsprojekt i sommarstugan.  Ska bli så spännande att få se resultatet om en månad.......

Studentled conference

Jaha, så har det hänt igen.....jag har skrivit ett inlägg, som lyckats försvinna i samma ögonblick som jag var färdig, så det är bara att börja om. Som tur är händer det inte allt för ofta och jag vet vad Patrik kommer att säga till mig när han läser det här........ " skriv det i worddokument först och kopiera över det sen"..... men  det känns så omständligt ( not), så det struntar jag i och då får jag stå mitt kast.....Så vad var det jag skrev nu då?.....Jo, just det - det har varit "studentled conference" i skolan idag. Det här innebär att inga lektioner äger rum, utan istället får eleverna chansen att visa ( det dom själva anser) viktiga prov och arbeten för sina föräldrar. Det finns familjer som väljer att inte gå en sådan här dag och det hade nog våra barn gärna velat också. Men som duktig svensk, fostrad i att all skolverksamhet är obligatorisk, drog jag med mina tre måttligt roade barn till skolan i morse och jag måste säga att det var rätt beslut. Jag fick en trevlig stund ensam med var och en av dem, där de berättade om skolarbeten som de har varit nöjda med och saker som de behöver förbättra. Man kan säkert tycka att man redan gör det hemma, men faktum är att en sådan här dag tvingar eleverna att verkligen reflektera och analysera det senaste läsåret och det vingar mig som förälder att verkligen lyssna. För Axels del var upplägget lite annorlunda. Där hade läraren förberett frågor, som vi föräldrar kunde ställa till våra barn, om det skulle behövas. Axel hade stöd av sina arbetsböcker och sin portfolio, medans Ebba och Sara enbart hade anteckningar som stöd. Vilket fall som helst så var det lika trevligt att lyssna på.

För övrigt börjar jag räkna ner dagarna tills vi ska flyga hem till Sverige över sommaren. Fyra veckor kvar för mig och Axel. Patrik och tjejerna kommer två veckor senare.  Det ska bli så skönt och roligt. Har redan hunnit planera in ett par träffar och hoppas på att flera vill och kan träffa oss. Sommaren kan ju annars vara en svår tid att träffa folk. Många har redan planerat in resor och andra aktiviteter. Jag räknar inte med att alla kan, men hoppas på att det går att lösa. Nej, dags att avsluta. Tycker det är oroväckande tyst i huset. Får gå och kolla vad alla gör......

Mycket jobb, men roligt!

Jösses vilket jobb det är att ta fram en skolkatalog. Jag kunde inte föreställa mig det när jag sa " ja" till det, men roligt är det! I går satt jag och Karina i 5 timmar och gick igenom korten vi hade tagit. Visserligen pratade vi säkert 2 av dom 5 timmarna, så effektiv tid jobbade vi nog 3 timmar. Det är verkligen svårt att välja (kanske man lär sig det med erfarenhet) och det är bokstavligen jobbigt att radera bra kort.....men man kan inte spara alla.


Det fantastiska med fotografi är att man kan aldrig sluta lära sig nya saker. Ämnet är oändligt och det finns så många olika infallsvinklar. Att ta fram en katalog tex, innebär inte bara att fotografera. Man ska rigga ljuset.....instruera barn och vuxna..... organisera det så effektivt som möjligt...... tänka på vad kunden vill ha ( inte alltid vad vi tycker är fint)..... ha en arbetsplan......en deadline........ ta fram ett paket med pris...... hur ska själva slutprodukten se ut?......välja katalog......välja typsnitt......träffa och arbeta fram produkten tillsammans med tryckeriet.......ja listan kan göras lång.......... Det kanske blir lite mer omständigt för oss,  eftersom vi inte jobbar för någon etablerad fotostudio. Vi kommer med stor sannolikhet inte tjäna några stora summer  pengar på det här, men den erfarenheten vi får är guld värd. Det ska bli både spännande och lite nervöst att se själva slutprodukten. Men hur det än blir, så är det fantastiskt kul att komma hem till Sverige och visa att man faktiskt lyckats åstadkomma något under åren i Kina.


Här nedan kan ni se ett kort från förra veckans fotografering på förskolan. Eftersom själva ansiktena inte syns, så känner jag att det är helt okej att visa den på bloggen. Nej, nu är det dags att avsluta för idag blir det att åka och handla matvaror. Mina skåp ekar av tomhet.....

Utmattning!

Ja, så har man sovit i soffan, framför TV:n i några timmar. Jag vaknar till lite förvirrad, med fullkomligt demolerad nacke och känner att kroppen hade mått bättre av att ligga utsträckt på en mjuk och skön madrass, istället för ihop klämd  i en trång soffa. Ukraina krisen fladdrar förbi i förgrunden och jag hör upprörda människor skrika ut sin vrede. Hjälp vad är det som händer?.....Var är jag någonstans?.....Sätter mig upp och upptäcker att jag ännu en fredagkväll missat att se till att Axel lägger sig i sin säng. Undrar, för kort ögonblick, vilken dag det är och minns att Patrik inte alls är hemma, utan sitter på ett plan till Sverige. (Snyft! Hade också velat sitta på ett plan till Sverige, men det får jag vänta med i ungefär 1 månad.)......... Jaha och vad gör jag nu? Nu är jag ju vaken! Bestämmer mig för att skriva lite på bloggen, så här är jag......


En anledning till min utmattning och fullständiga nedsläckning i TV-soffan, är troligtvis dagens/ veckans fotojobb. Jag och Karina har nämligen tagit kort till en katalog för en förskola, här på Racquet Club. Så roligt, spännande och nervöst på samma gång. Ledsna barn, glada barn, önskemål från personal, önskemål från föräldrar, förväntningar, åsikter, kulturskillnader, blandas med ljussättning, kamerainställningar, instruktioner till oss, instruktioner till dom små modellerna, instruktioner till dom stora. Jag har känner att jag  har svårt att lägga bort min förskollärarroll. Ser förhållningsätt som inte går ihop med mitt  och för mig blir kulturskillnaderna uppenbara ibland. Något som jag måste lära mig att hantera, om jag ska kunna jobba med det här. Nu när jag tänker efter , är det inte konstigt att jag var så trött - Mycket intryck och många olika känslor!
Nej dags att lägga ner bloggen för idag/i natt. För även om det är lördag imorgon, måste jag trots allt orka den dagen också.......
God natt och sov så gott!

Jag har gått och blivit miljövän!

Jag har gått och blivit miljövän och det har jag Shanghai att tacka för. Inte för att jag tidigare struntat i miljön. Jag har sorterat mina glasflaskor och tidningspapper. Jag har stängt av motorn på bilen, för att inte låta den gå på tomgång och vi har gjort försök till kompostering periodvis. Men jag har inte funderat ett steg längre. Hur påverkar mitt konsumerande miljön tex? Första året vi bodde här kunde jag tänka att det inte spelar någon roll vad vi gör i Sverige, så länge Kina har så stora miljöproblem, som landet faktiskt har. Lilla Sveriges miljöarbete gör varken till eller ifrån. Men efter den gångna vintern och våren, som faktiskt varit mycket sämre än föregående år, så har jag börjat att tänka annorlunda. Det är klart att jag måste bidra till en bättre miljö. Jag måste göra vad jag kan och mäktar med. Min kära väninna Annkin, har alltid varit en stor miljövän. Hon har funderat, reflekterat, vänt ut och in på sig för att hitta sin balans i sitt miljötänk och miljöarbete. Hon vet varför hon gör saker. Jag har en känsla av att många i Sverige gör det bara för att man måste. - för att det förväntas av en. Här i Kina tycker jag dock att det är svårt att vara miljövän. Man borde köpa lokalproducerat, men då vet man inte hur det är producerat, hur mycket miljögifter, bekämpningsmedel och annat skit man får i sig. Då väljer vi att heller att tänka kortsiktigt och köper importerat kött, importerade grönsaker och andra produkter, för att minimera risken för intag av miljögifter. Därför har jag bestämt mig för att i Kina får det bli lite si och så med miljötänket, utan det får jag tag tag i när jag kommer hem till Sverige......men mer miljömedveten har jag ändå blivit och det är ju alltid något.


Man kan tycka att Kina inte gör tillräckligt för att stoppa utvecklingen som sker i landet, men faktum är att t ex Shanghais befolkning har ökat med 9 miljoner på 8 år. 9 MILJONER , det är en enorm befolkningsökning och ovan på det har kineserna fått det allt bättre. Många utav Patriks anställda, som är runt 30 nu, växte upp med endast papper och penna som aktivitet och ris som föda. Idag har dom Iphone/smartphone, datorer, dom har utbildat sig, dom jobbar för ett  internationellt företag och får möjlighet att resa utomlands. Något som deras föräldrar garnterat varken hade eller kunde göra. Dom vill ju ha det lika bra som oss i västvärlden -  problemet är att dom är så många och att miljöarbetet måste ske snabbare än den ekonomiska utvecklingen. Det är en väldigt stor utmaning!


Det finns dock några miljövänliga saker här i Shanghai och det är cyklar och elmoppar. Förövrigt väldigt roligt att ta kort på, så jag avslutar med några bilder från gårdagens fotodag.....

När bekräftelsebehovet tar över!

Jag vet att jag har skrivit om det här tidigare - om mina blandade känslor kring sociala nätverk. Hur bra jag tycker det är på ett sätt, men också hur  dom föder osäkerhet och känslor av att inte duga. Jag skulle inte vilja vara utan dem, men jag måste i perioder begränsa mitt användande av dem för att inte låta det uppta min tid alltför mycket och för att inte glömma att leva i nuet och verkligen se vad som är viktigt här i livet. Sen jag flyttade till Kina, har Instagram och Facebook blivit allt mer viktiga för mig. Jag går in och kikar stort sett varje dag , oftast flera gånger. Jag lägger upp flera av mina foton varje vecka. Jag kommunicerar med kompisar och bestämmer träffar med dom. Istället för telefonen, använder jag facebook för att få kontakt med andra.. Mitt fotograferande är en bidragande orsak till mitt ökande användning av det. Men också det faktum att jag inte har något jobb att gå till, där en viss del av bekräftelsebehovet tillgodo ses - Någon ser en, någon uppskattar det man gör och man känner sig nyttig. På Facebook får jag en viss del tillfredsställt. När jag lägger upp mina fotografier, gör jag det för att jag vill visa vad jag sett genom min kamera, men jag gör det också för att bli bekräftad och känna att jag duger. Jag vill ju gärna ha många "gilla" på mina fotografier, för det är en bekräftelse på att någon verkligen tycker om det. Eller vad säger ett "gilla" egentligen?  Det tål att fundera på:

Hur som helst så dök den här videon upp på Facebook,. Jag tycker den är så talande för vilken tid vi lever i och det som är så bra är att han( som producerat den ) pekar inte bara på alla andra, utan han pekar också på sig själv, vilket är en av anledningarna till att man tar till sig filmen så lätt. Den är ödmjuk, insiktsfull och lite självutlämnande. Titta, reflektera och diskutera . Under tiden ska jag idag försöka hålla mig borta från dom sociala medierna och istället ägna mig åt välbehövliga saker, som rensning av garderober........Fast jag får villigt erkänna att jag har en känsla av att jag kommer kika in på FB för att se om ngn kanske gillat mitt inlägg.........

Det finns dagar och så finns det dagar

De flesta dagarna  i livet passerar obemärkt förbi. Inte för att dom är tråkiga, utan mer för att man gör ungefär samma saker. I mitt fall är det att väcka barn, göra frukost, se till att barnen äter och kommer iväg i tid, att barnen åker till skolan,  sen har jag min kaffestund med tillhörande facebooksurf, jag tränar, kanske åker och handlar mat eller så går jag ut och fotograferar. Ett par dagar i veckan träffar jag förhoppningsvis någon att umgås lite med eller så sitter jag hemma och jobbar med mina kort. När barnen kommer hem så är det dags för middag och matlagning,  sen får jag sitta med Axel och hjälpa honom med hans läxor. Efter det är  det slapp tid, kanske lite TV och sen högläsning för Axel  innan han ska lägga sig. Och så håller det på - ena dagen flyter in i den andra och man kommer inte riktigt ihåg vilken dag man gjorde vad och kan ha svårt att hänga upp dagarna kring något specifikt.
Men så finns det dagar som alltid kommer att sticka ut. Dagar som man kommer att värdesättas högt för resten av livet och som man kommer att se tillbaka på med värme. I går var en sådan dag! Jag och tjejerna skulle ha en shoppingdag inne i centrum, men för att göra dagen lite extra speciell, föreslog Patrik att vi ( inte han) skulle ta 7-bussen in till stan och vara där när staden är på väg att vakna upp. Då Shanghai är som allra bäst! Så mycket riktigt satte vi oss på bussen, lite småtrötta och halvt drömmande, för att låta bussen ta oss in till Kerry center och Nanjing Road. Klockan kvart i åtta var vi framme och vi tog ett gemensamt beslut att gå bort till Baker and Spice  och köpa med oss lite frukost. "Vad mysigt det är", uttryckte sig alla tre, när vi promenerade bort. Så stilla och så lugnt, på den vanliga fall, hektiska Nanjing Road. Vi inhandlade våran frukost, som bestod av varmchoklad, juice, fruktsallad, croissant och smörgås och satte oss i en taxi ner till The Bund. Väl framme, steg vi ut ur taxin och slogs av hur varmt det redan hunnit bli. Sen satte vi oss på promenadstråket och blickade ut över Phu River, åt vår medköpta frukost och njöt. Eftersom det är långhelg och många kinesiska turister, (från andra delar av landet), hade kommit till stan, så var det ovanligt mycket folk på The Bund, så tidigt på morgonen. Vi blev ganska snabbt omringad av kineser som gärna ville fotografera oss eller bli fotograferade tillsammans med oss. Många som kommer hit, kanske gör sin första resa  och har troligtvis aldrig sett en västerlänning. Det märks väldigt tydligt om de kommer från Shanghai eller från andra delar av Kina. De sist nämnda är lite mer nyfikna, lite mer oskyldiga och lite mer positiva. Sen efter vår lilla promenad på The Bund, var det dags att ge sig in shoppingdjungeln och tjejerna hade sikte på Forever 21 - en mecka för tonåringar. Coola kläder till ett lågt pris. Vi var dock lite tidiga till affären, som inte hade öppnat. Så tjejerna satte sig ner, började spontan sjunga och helt plötsligt fick dom förbipasserande en lite minikonsert. Efter Forever 21 blev det lunch på Din tai feng  och sen shopping på Hollister. Men vad var det för något som gjorde den här dagen till något speciellt? Jo, dels den tidiga morgonen, dels förmånen att få umgås med tjejerna, lyssna på deras samtal och njuta av att de faktiskt tycker det är helt okej att ha med mamman på stan. Men det som gjorde det allra mest var hur de gång på gång visade sin uppskattning och hur nöjda de verkade vara över dagen. Det gör en mamma/faster lycklig ända en i själen. Som pricken över i avslutades dagen med grillning tillsammans med några andra svenska familjer på Wiss. Gott och trevligt!

Det fantastiska morgonljuset på The Bund

En bestämd liten dam!

" Jag ska bara upp, så det så!"

" Nu sitter jag här!"

" Mamma du rör mig inte"

Grillning med svenskar på Wiss