The little girl from Zhujiajio

The little girl from Zhujiajio

fredag 28 mars 2014

Kambodja idag och imorgon väntas besök

Äntligen tillbaka! Ursäkta för frånvaron, men jag har varit så trött den senaste tiden. Vet inte vad det varit med mig, men luften gick fullständigt ur mig i förra veckan. Jag har visserligen orkat med träffar med vänner och bekanta, träning och vardagsmatlagning, men sen har det satt stopp. På kvällarna har jag somnat tidigt, helt utmattad. Kan det möjligtvis vara vårtrötthet, det tror i allafall Patrik. Nog skrivet om det och till något helt annat.....Patrik och tjejerna sitter just nu på ett plan till Kambodja. För fjärde året i rad ordnar skolan en så kallad " community service" resa dit, där de ska hjälpa till med uppbygganden av ett litet samhälle. Förra året byggde det bostäder för familjer och i år ska de bygga tandläkarmottagning. Det är andra året Ebba och Sara är med och första för Patrik.  Här nedan kan ni läsa ett utdrag från Mr Cucinello, eldsjälen bakom detta långsiktiga projekt, där han berättar lite om hur de har jobbat med detta de senaste 3 åren. ´Man kan inte annat än att beundra den här mannen som lägger ner hela sin själ för att hjälpa andra. Då känns det bra att vi ( eller snarare Ebba, Sara och Patrik) kan bidra med något


"Three years ago we made our first trip to Cambodia.  There was one day of service involved. We worked with two families planting 20 banana, and 20 mango trees and building a 10 row fenced garden bed on each their lands deep into the fields off of the electric grid about 45 minutes from Siem Reap.    Each family also got a well.  Cambodia has no system of irrigation and only has one growing season.  So if you build a well, they can grow year round and it makes all the difference in the world. The next year we went back to the same village and added two days of building to the itinerary.  We did the farm work again for two families and then built a home for a very deserving family of 11 people.  The following year, last year, the trip really grew in size.  The first year we had 16 people.  The second year there was 22 and last year there were 65.  Last year we built three houses and worked on 4 family plots of land.
About a year and a half ago, with donations from teachers and parents and school ownership, we bought a piece of land to build a community center on.  It will have a school, a dentist office and residence for visiting professionals.  It will also have an arts studio to teach students how to paint.  We did this to support the tour guide Youssa Mout who we met the first year.   Youssa was a child soldier in the 1970’s fighting the khmer Rouge and had lost nearly all of his family to the genocide.  He used any money he made as a tour guide to help local children through a Cambodian NGO he started called PAPA.  Partners Against Poverty Association."



Jag och Axel stannar däremot hemma. Vi väntar nämligen på mormor och morfar som landar imorgon. Det ser vi mycket fram emot. De ska stanna i Kina i nästan 3 veckor, men redan på söndag reser vi alla fyra till Hainan. Hainan är Kinas svar på Hawaii..... ( säger dom, men vet inte om det stämmer).... Ön ligger sydöst om Ha Noi, Vietnam, i sydkinesiska havet.

Avslutar med lite foton från Grade 3's cirkus uppträdande, idag






tisdag 18 mars 2014

Jag borde inte, men jag gör det

Jag brukar aldrig ge mig själv nyårslöfte, men i år hade jag bestämt mig för att jag det här året skulle försöka leva mer i nuet......Inte titta tillbaka så mycket och inte titta fram alltför ofta....... Kan säga att det inte har blivit så mycket av den varan. Visst lever man i nuet små korta stunder under en dag, visst lyckas man hänföra sig i något och låta sig själv slukas upp i roliga och underbara saker. Men det här att verkligen vara i och njuta av sin pågående livssituation är svårt - åtminstone för mig. För även om jag på det stora hela trivs bra här i Shanghai, så längtar jag......Jag längtar till Sverige...... jag längtar efter vänner och familj där borta....... jag längtar att få andas ren luft....... jag längtar till att få handla på ICA...... jag längtar till salta västkustbad...... jag längtar till att få gå barfota ute ( här är marken så smutsig)...... jag längtar efter att köra bil...... jag längtar efter att äta fisk - ja, listan kan göras lång.....Jag vet att det är dumt, jag borde inte längta. För de här åren här är korta och intensiva och vips så är man tillbaka i Sverige igen, har åter börjat att jobba och fullt upp med att försöka få ihop vardagslivet. Då kommer jag säkert att längta tillbaka till det här livet.  Logiskt sätt förstår man det, men känslorna är tyvärr ofta starkare än logiken och har en tendens att ta över. Men medans jag går och längtar till Sverige, så har vi faktiskt lite andra roliga händelser att se fram emot. På söndag kommer Patriks bror ( hastigt och lustigt) på ett super intensivt besök (1 dygn). Sen fredag, nästa vecka, åker Patrik, Ebba och Sara till Kambodja med skolan. På lördag, samma vecka, kommer mina föräldrar och stannar i nästan 3 veckor. När Patrik och tjejerna åker till Kambodja åker jag och Axel , tillsammans med mamma och pappa till Hainan......Och som om det inte skulle vara nog, så får vi besök av Sofia (barnens kusin), senare i vår. Så visst har jag mycket att se fram emot inom en snar framtid, men det är fortfarande framtiden.....Det där att vara här och nu, det är verkligen den stora bedriften. Ibland försöker jag stanna upp och bara titta på mina barn och njuta av jag faktiskt fått en stor förmån att få ha dom i mitt liv. Då kan dom undra varför jag tittar så konstigt på dom och jag kan svara att jag tycker dom är så fina och att jag är så glad att just dom är mina barn. Ebba, sa till mig igår " Tänk i år fyller jag 14, nästar år 15, sen, 16, sen 17 och sen 18".....Då får jag flytta hemifrån. Hon ler när hon säger det, för att sen säga, "fast jag vet inte om jag vill det, jag vill alltid vara barn.
Det är så roligt nu.".....Och då blir jag glad och alldeles varm inombords.......

söndag 16 mars 2014

Kontaktförmedling på kinesiskt vis

Å vilken fantastisk vårdag/sommardag det är idag. Nu slog värmen äntligen till: Vet inte om den är här för att stanna, men de riktigt kyliga vårdagarna är förhoppningsvis över. I går åkte Patrik till Indien och lite nervöst var det......Även om man logiskt sätt förstår att risken är liten att det ska hända något, så går det inte att låta bli att ryckas med i Malaysiaflygets mystiska försvinnande och stressa upp sig för att något nytt ska hända. Patrik har rest med Malaysia Airlines tidigare. Den här gången skulle han dock/ "tack och lov" resa med Cathay Pacific, som anses vara en av världens 10 bästa bolag. Resan dit avlöpte väl och jag fick ett sms från honom tidigt i morse, att han landat. Så nu är det en vecka utan maken, som är hemma igen nästa lördag....... Och som vi alla vet går en vecka fort....Det är till exempel redan en vecka sen vi hängde upp våra tavlor på Café Du Village  och det känns fortfarande lite overkligt att vi gjorde......Karina och jag har en fotoutställning ihop. Vi har ju trots allt bara hållit på med fotografering i lite mindre än 2 år.


I dag är det som sagt var fint väder. Axel har varit på kalas hela dagen och tjejerna har varit med kompisar. Jag passade därför på att åka in till stan för att hämta tavlor på fotomarkanden och fotografera lite. Började med det första......Trots mina 2 år här i Shanghai, har jag  aldrig varit inne i Peoples park på helgen och beskådat "dateingförmedlingen" som förekommer där. Det är nämligen så att många föräldrar (och dateingagenter) sätter upp kontaktannonser om/för sina barn, för att hitta lämpliga partners till dom. Jag kan säga att det både var en märklig och häftig upplevelse. Det kändes lite som man gick på loppmarknad fast utan några saker till försäljning. Hur då ? tänker ni säkert. Jo, vanliga enkla människor som försöker sälja något som det "äger".  Stämningen är lite som på loppis, avslappnat, skojigt med en förhoppning om ett bra "kap" och/eller god "försäljning".  För min egen del är jag så där nöjd med min fotografering. Fick  inte riktigt de korten jag hade förväntat mig. ( Hoppades på några bra porträtt). Kändes inte som det var  läge att "trycka upp" en kamera i någons ansikte när dom sitter och försöker göra "buissness". Fast jag fick till ett par barnporträtt och det är ju alltid något....


















onsdag 12 mars 2014

Att tycka om sitt eget sällskap

En del människor verkar ha lätt för att föra sig mellan olika sociala sammanhang. På nolltid har dom byggt upp ett socialt närverk och hunnit lära känna både staden och nya människor i rekordfart. Den uppfattningen får jag åtminstone ( kanske inte stämmer alls, vad vet jag?!) när jag träffar nya bekantskaper här. Man kan nästan känna sig lite misslyckad, när man inte hunnit göra allt det som många andra verkar ha hunnit här. Markander, restaurangbesök, konserter, klubbar, mingel hit och  mingel dit, utflykter till något pittoreskt område , museum besök, resor till exotiska platser osv. Jag kan bli väldigt imponerad av sådana människor, som har förmåga att föra sig socialt och ha många bollar i luften samtidigt. En del av mig önskar att jag kunde det, men min andra del tar i överhand. Jag har nämligen upptäckt hur skönt det är att vara själv. Inte varje dag........ nej det skulle bli alldeles för tråkigt och nedbrytande ....... men åtminstone 2 dagar i veckan, där jag får rå om mig själv. Det har blivit den lyxen jag verkligen kan unna mig här. Har det med åldern att göra, att man uppskattar sin egen tid mer? För jag kan inte minnas att jag var så här när jag var yngre. Nej, jag var mycket mer rädd för att vara ensam. Det kanske helt enkelt är så att jag genom åren lärt mig att tycka om mig själv mer och tycker att det är helt okej att umgås med mig själv lite. Om inte annat, så har jag fått möjlighet att öva på det här. Men visst, ibland kommer tvivel och jag blir stressad över att jag inte hunnit med mer och inte lyckats känna fler. Då försöker jag tänka att åtminstone lärt mig om fotograferandet och det är inte fy skam....eller?


Nu är vi inne i Mars och det är inte många månader kvar till sommaren. För oss är det tredje våren här i Shanghai och jag börjar se ett mönster......Varje år ungefär vi den här tidpunkten börjar man summera året. Man summerar inte året vid årsskiftet, utan här följer man skolåret. Varför detta? Nu ska jag egentligen bara tala för mig själv.....det kanske inte alls är så för alla andra här......men så fort jag inser att jag faktiskt måste (inom en greppbar tid) säga hejdå till någon, så börjar jag summerar det senaste året. Så var det för mig förra året och så är det nu. I år är det många som flyttar till sommaren. Människor som jag kommit lite närmare, människor som jag träffa någon gång ibland och människor som jag bara hälsar på och byter några enstaka ord med - Alla fyller något i min tillvaro, fast på olika sätt. Det här är både det här livets framsida och baksida......Man träffar nya människor, som  man sen en dag måste säga hejdå till. ( Det kan också vara ännu en anledning att jag ibland inte orkar ta in nya människor i mitt liv !?)


Nej, dags att ta hand om Sara, som är hemma och är sjuk med feber. Avslutar med lite bilder från fotopromenaden med Petra tidigare i veckan.












söndag 9 mars 2014

Utställning, nervöst men roligt

Det är verkligen varannan dag väder  här i Kina, just för tillfälligt. Ena dagen är det kallt, regnigt och lite små ruggigt, för att nästa dag känna solen stråla ner mellan molnen ( eller smoggen ´) och värma den vinterfrusna kroppen.   Man går och väntar på att värmen ska slå till på riktigt och  att växtligheten  ska  explodera. Här i Shanghai är våren kort, oftast bara någon vecka......Därefter slår sommarvärmen in. Fast det är klart, frågar man Shanghaineser så är sommaren inte här förrän det är över 30 grader. Runt 20-25 grader är  kyligt för dom. I dag har vi åtminstone känt av en antydan till vårvärme och det är underbart härligt. Det är något visst med våren, den väcker lust, glädje och förhoppning. Även om vintern inte är fullt lika kall här som i Sverige, så väcks man faktiskt lite ur en dvala, när första vårsolen tittar fram. Utemöblerna, som stått ute hela vinter,  är äntligen ockuperade av människor. Folk verkar gladare och lite mer tillfreds med tillvaron. Så visst är det underbart med vår!




Förra veckan passerade lugnt och sansat. Vet egentligen inte vad jag gör med min tid. Dagarna liksom flyter ihop. Ja just det...... Jag och Karina ska ha vår första lilla utställning tillsammans. Vi har fått möjligheten att få visa några av våra fotografier på Café du Village, som ligger i närheten av där vi bor. Det har varit en del förberdelser. Som tur är har Karina varit drivande, annars tror jag inte det blivit av...... Tack, Karina!..... Behöver nämligen fortfarande  jobba på mitt självförtroende och hade därför inte vågat  ta det här steget, men nu när det är gjort, så känns det riktigt roligt och spännande. Så om det är någon som bor i Shanghai, är intresserad av fotografi och läser min blogg just nu, vill jag bara meddela att den lilla informella utställningen är fram till den 10 April ( med ev förlängning), på Café du Village( http://www.shanghaiexpat.com/listing/cafe-du-village-8390.html ), Jin Feng Lu, Hua Cao Town, Minhang District. Alla fotografier som visas där är till försäljning och det går bra att beställa också. Vi har också beslutat att skänka 10% av försäljningsvinsten till " Morning Tears" ( www.morningtears.org ) , en ideell organisation, som  jobbar med att stödja och hjälpa barn med föräldrar i fänglese.


Jag hann med lite fotograferande förra veckan. Jag var tidig till en träff med Charlotta, inne i French Conssesion och passade på att ställa mig vid en liten korsning och fota.  En av mina absoluta favorittekniker är "panning. Med panningtekniken fryser man ett rörligt objekt och allt annat runt omkring ser ut  att röra sig. Ofta är det väldigt svårt att få till det perfekta kortet, men när man lyckas är det som att vinna på lotto. Jag tror jag tog minst 20 kort innan jag fick till ett, som jag var nöjd med.




måndag 3 mars 2014

En stor rund boll!

Jag har varit väldigt seg och lite mentalt utmattad, efter workshoppen för 1,5 vecka sen. Förra veckan blev därför ganska lugn. Förutom ett par lunchträffar med några väninnor, så fördrev jag tiden med träning och bildbehandling. Fredagen slutade som vanligt med att Patrik och Axel somnade framför TV och jag satt själv och tittade på något halvbra program. Ebba och Sara sov över hos en kompis, som fyllde år.
 I lördags tog jag mig äntligen till frisören. Undviker i möjligaste mån detta här i Kina. Nu hade jag bestämt mig för att testa Racquet Clubs egna frisersalong och hade förhoppningen att det inte skulle gå fel den här gången. Jag färgade håret, gjorde en hårbehandling ( för håret var extremt slitet) och klippte det. Färgningen och hårbehandlingen gick alldeles utmärkt bra, men klippningen....SUCK!......vad ska jag säga.....Sara frågade mig lite diskret när jag kom hem....."Är du nöjd med det?"......hmm.....jag tror det säger allt......  Nu har jag testat en holländsk frisör, några kinesiska frisörer och nu sist en polsk frisör......INGEN KAN KLIPPA MITT ÅR! Jag vet inte vad dom gör, men alla klipper håret som en BOLL!! En stor rund upp blåstbar boll och jag ser ut som jag kommit direkt från 80-talet. Ni anar inte hur mycket jag saknar min frisör i Sverige. Inte för att jag tror  han läser min blogg...."men snälla Stefan kom hit, jag behöver dig!" ......Nej, skämt å sido, men jag får väl helt enkelt se lite tråkig ut i håret, i Kina och rätta till det när jag kommer hem till Sverige.
Så på kvällen gick jag tillsammans med familjen och min runda boll på  huvudet, hem på middag till några vänner. Alla sa så snällt hur snygg jag var i håret, utom Sara som klappade mitt hår och tittade medlidande på mig.....Ja, man undrar vem jag ska lita på? :-)......


I söndags hade vi bokat bil, för att göra ärenden och köra in tjejerna till extramatte lektion, som deras mattelärare erbjuder alldeles gratis. Tala om att brinna för sitt ämne. Han avsätter under vissa helger, 1,5 timme, för att hjälpa dom som vill ha extra hjälp med matteuppgifter. Även om tjejerna inte alltid tycker om att behöva plugga extra ( helt naturligt i deras ålder), så tycker jag och Patrik att man ska dra nytta av att han faktiskt erbjuder extra matte.


Söndagen avslutades med fotostudio....... Hur får man sina barn att ställa upp? Man betalar dom! Vilket gav resultat. Fantastiskt roligt och lärorikt. Känner att jag börjar våga lite mer nu. Det är helt ok att göra fel. Det är ju på misstagen man lär sig , eller hur?