Det är inte synd om mig!

Det är tur man vet hur man ska ta sig runt i den här  staden. Idag, efter en mycket trevlig dag med min relativt nya väninna Lotta, var jag på väg hem med tunnelbanan, när jag väldigt plötsligt fick akut ont i magen. Insåg ganska snabbt att det inte var läge att chansa på att ta sig hela vägen hem. Med fem hållplatser kvar att åka , var det bara att snabbt hoppa av tåget för att leta efter närmsta toalett. Dom som känner mig, vet verkligen hur fruktansvärt ont jag har av att gå på offentliga toaletter. Så för mig att frivilligt leta upp en sådan, var tecken på att behovet var extremt stort. Jag tyckte mig känna blickar från mina medpassagerarer på tunnelbanan, när jag gjorde mig beredd att kliva av. Förmodligen för att jag säkert var knallröd i ansiktet, kombinerat med en panik i blicken Väl av från tåget var det bara att leta upp den där toaletten. Visste att det fanns toaletter i anslutning till perrongerna. Så med full fokus, lyckades jag leta upp en. Med en viss nervositet puttade jag upp en av dörrarna, med rädslan av att den skulle vara grotesk. Det visades sig den inte vara faktiskt. Det var dock ett annat problem - det var en" hål i golvet-toalett". Jag kan säga som så, det var inte läge för en "hål i golvet-toalett. Snabbt fick jag leta upp en utgång från tunnelbanestationen. Hade ingen aningen var jag hamnat och hur det skulle se ut där uppe. Kommer upp, tittar mig om och har en fruktansvärt tur att se ett köpcentrum på andra sidan vägen. Jag har nog aldrig traskat så fort- Jag tänker att det måste finnas allmänna toaletter där. Men jag hinner också tänka ut hur jag skulle göra om det inte fanns. ´Jag får tränga mig in på ngn liten mysko butik eller restaurang och med mord i blicken och kroppsspråk visa mitt behov``, hinner jag tänka. Lyckligtvis hittade jag en ingång till köpcentrumet och lyckligtvis fanns toaletterna i anslutning till ingången. Så det hela slutade lyckligt. Dessutom hade jag ett paket näsdukar i min jackficka.....jag har aldrig ett paket näsdukar i en ficka....och offentliga toaletter i Kina har nästan aldrig toalettpapper. Väl klar med mitt toalettbesök, hade jag valet att ta tunnelbana och taxi eller bara taxi. Jag tog det sista. När jag väl sitter i en taxi, tänker jag för mig själv....jag fixar det mesta i den här staden, jag vet hur jag tar mig, jag har inga problem med att ta taxi och tunnelbana och det bästa av allt - jag känner inte att det är jobbigt och jag tycker inte synd om mig själv. Det är bara att härda ut. Jag kan säga att för ett år sedan hade jag inte känt så. Då hade jag sett mig som ett "offer"- löjligt men sant. Då hade jag tyckt synd om mig själv. Jag har ingen chaufför - "alla andra" har, hade jag tänkt. Så jag känner mig lite nöjd med mig själv att jag lyckats ändra mitt sätt att tänka. Det är absolut inte synd om mig - så det så!

Skrämmande och spännande

Fantastiskt roligt att ha haft besök här. Fyra intensiva veckor, med undantag för några dagar i mitten, blev det. Det känns som alla våra gäster har varit nöjda. Man vill gärna att de ska få ut så mycket som möjligt av resan, nu när de kostat på sig både tid och pengar för att komma hit. Den här veckan, efter att Fredrik, Suzanne, Johanna och Sofia åkt hem till Sverige, har jag mest gått runt och inte riktigt vetat av var jag ska ta vid någonstans. När man har gäster, tar man en paus från sitt ordinarie liv här och varje gång man haft en paus, måste man börja om på nytt – särskilt när man inte jobbar. Så i början av veckan gick jag mest runt och funderade på vad jag ville göra nu. Träningen var ett måste och även om jag inte känt för det, så har jag fått tvinga mig till gymmet några gånger. Sen ska man åter in i sitt sociala liv här, så i tisdags hade jag en trevlig lunch med Camilla. Vi testade en ny asiatisk restaurang, som öppnat i det nya köpcentrummet, som ligger nära där vi bor. Maten faktiskt helt okej och väldigt billig  -  86 yuan slutade hela notan på.

Skolan har varit stängd 2 dagar den här veckan –  torsdag och fredag. Då har föräldrar och lärare utvecklingssamtal om eleverna. Väldigt snabbt och effektivt, får vi föräldrar (och eleverna, om föräldrar vill) gå runt och samtala med alla lärarna. I secondary har man 10 minuter på sig att samtala med varje lärare. För att det ska bli så effektivt som möjligt så har de ställt upp bord för alla lärare, i skolans teaterlokal, sen får vi föräldrar snabbt förflytta oss mellan borden. På 3,5 timme avverkade jag och Patrik 12-13 samtal, om man räknar med att vi har dubbla samtal med vissa lärare.  Jag tror vi båda två kände oss nöjda med vad vi fick höra. Inte bara med hur våra barn är, utan också hur de olika lärarna jobbar med och undervisar sina ämnen. Vi känner oss så otroligt tacksamma över att vi har möjlighet att ge våra barn den här utbildningen.

Jag har, som sagt var, funderat en del på vad jag vill göra – närmsta tiden och i framtiden. I onsdags fattade jag ett beslut; jag vill satsa på fotograferandet!  Jag bara älskar min nya hobby och jag vill någon gång i framtiden kanske jobba helt eller delvis med det. Naturligtvis förstår jag att det är stor konkurrens inom det här yrket och det är inte helt lätt att slå sig fram. Jag har dessutom mycket kvar att lära mig, så vi talar inte om ett mål, som ska nås inom 1  år , utan om ett mål som KANSKE nås inom 5 – 10 år. Men jag tog ett litet steg åt den riktningen, i onsdag, när jag startade min egen facebooksida ” Lovisa Dahlman photography”. Fruktansvärt pirrigt, nervöst och samtidigt spännande att göra mitt fotograferande mer offentligt. Som Patrik sa till mig ” det här gör att du måste fortsätta utvecklas, så att du kan leverera bättre foton”. Kolla gärna in min sida och om ni ”gillar” den, så blir jag naturligtvis extra glad.