Soluppgång

Vakterna i området såg på mig med stora ögon, när jag i går tidig morgon ... typ 4.00 ...klev ut genom grinden till området. Fullt utrustad, med kamera, linser och stativ, så ställde jag mig för att vänta på Maria ( som skulle komma ut genom andra grinden) och Karina som skulle komma med bilen. Dom måste ha tyckt att vi inte vara helt kloka som frivilligt åkte iväg för att göra något. Själva satt dom på varsin stol, på varsin sida av vägen och knappt orkade hålla ögonen öppna.  Fast, om jag tänker efter, så är vi nog inte riktigt kloka som beger oss iväg så tidigt på morgonen. Men jag måste säga att det är verkligen värt besväret. För att vara nere vid The Bund, se en jättestad som Shanghai vakna till liv, det är helt enkelt underbart. Även om jag kan ha svårt att komma upp på morgnarna, så är det nog för mig den bästa stunden på dagen. Det är då allt vaknar till liv, då hoppfulla förväntningar väcks och det är då man ser framåt och undrar hur dagen ska bli. På The Bund upplever man just det. Människorna är positiva, glada, gubbar leker med sina flygande drakar, tanter tar sig en promenad och folk som ska jobba passar på att motionera innan sin arbetsdag.  Jag rekommenderar verkligen ta sig besväret och åka dit en tidig morgon.

 

 

På Fredag flyttar vi. Det ska bli skönt. Här hemma går vi mest och väntar på flytten. Jag har rensat en del och Patrik har fixat hålen i väggarna, efter tavlorna. Eftersom husen är  så dåligt byggda, så medför en taveluppsättning ofta att hålet efter en spik expanderar och blir onödigt stort.

 

Så här i slutet är det inte mycket i skolan för barnen. De har mest roliga, sociala grejer som"" crazy hair day", vattenkrig m.m. och i morgon är det bare en vecka kvar sen åker vi till Sverige.... det längar vi allra mest till.



 

Workshop

Vilken helg jag fick vara med om. Känner mig så otroligt lyckligt lottad att få dela en helg med människor som har samma intresse som jag. För er som inte hängt med kan jag berätta att jag varit på min allra första workshop i fotografering här i Shanghai. Michael och Mimo tog oss till fantastiska ställen. Flera har jag besökt tidigare, men några platser var helt nya för mig. Vi har fått vandra igenom små trånga bostadsområden, där man nästan kliver in människornas sovrum. Vi har mött vänliga, generösa kineser, som nyfiket stannat och pratat med oss och som villigt ställt upp för att bli fotograferade.Vi har fotograferat, i regn, på kvällen, i tunnlar och mycket mer. Så mycket intryck att hjärnan och ögonen var helt slut på söndag kvällen. Jag tog ungefär 1600 kort, mycket är jag nöjd med, men mycket kan jag också slänga. Inser när jag ser korten att jag har en hel del kvar att lära mig. Men när man lyckas fånga ett fantastiskt ögonblick, så blir man nästan euforisk. Låter kanske löjligt, men man kan nog likna det med att göra mål. Lyckan  är total. Så här kommer ett axplock av mina fotografier. 

Ensam

Härom dagen var jag ute och fotade alldeles för mig själv. Gick gata upp och gata ner. Insåg att det går alldels utmärkt att spendera en dag i Shanghai helt ensam. Fast helt ensam var jag inte hela dagen, för jag fick en trevlig fika med min make, innan han skulle iväg på ett möte. Sen var jag helt ensam. Jag har många favorit platser i Shanghai och en av dessa är The Bund. Älskar att bara sitta där och titta på människorna som passerar. Turister blandas med lokalbefolkning, vilket ger en härlig variation. Just den här dagen hade jag extra tur, eftersom flera brudpar tog sina bröllopsfoton, snyggt utplacerade, med Pudong som bakgrund.

Den här helgen är det workshop för hela slanten. Två dagar med bara fotograferande. Därför blir inlägget kort eftersom jag behöver samla ihop mina saker och göra mig i ordning.

ordning.

Party, kalas och uppfyllt mål - en bra helg!

Sist jag skrev så hade tjejerna party (man kan ju inte kalla det kalas längre). På lördagen var det Axels tur. Efter mycket dåligt samvete från min sida, fick han tillsslut sitt efterlängtade 8-årskalas...typ 8 månader försenat.... så varför inte göra allt födelsedagsfirande på samma helg. För Axels del blev det inte ett hemmakalas, utan ett lasertagparty, som han tjatat om i ett par års tid. 10 pojkar och Patrik fick leka krig i 2 timmar. Jag tror att alla 11 hade det lika kul. Efter varje spel  kom de i allafall ut svettiga och glada, så kalaset kändes som mycket lyckat. Fast nästa år blir det hemma kalas, för dom har förmågan att ta betalt för sådant här.  Men visst är dom söta dom små oskyldiga krigarna....

 

På lördagkväll hade Axel en kompis sovande över hos oss. Jag och tjejerna  var på middag med Gloria och Martina, men det hade inte gått någon nöd på killarna där hemma. De hade lekt Nerfgun-krig med på Patrik i HELA huset, så Erik hade varit alldeles lyrisk när han kommit hem och berättat för sin mamma vad han fick göra.  En av de absolut bästa egenskaperna min make har, är att han fortfarande tycker det är kul att leka. För Axel är det bara pappa som gäller, men det är kanske inte så konstigt med tanke på det nämnda. Som förskollärare har jag lekt en hel del genom åren, så tyvärr har jag tröttnat på den aktiviteten.  Jag står för sagoläsningen och brädspel istället.

 

Nu till något helt annat. Får man säga att man är stolt över sig själv? Men jag är stolt över mig, så nu säger jag det...jag har fixat målet som jag satte upp i mitten av Februari...jag har passerat min målvikt på 70 kg och idag väger jag 6,9 kg lättare. Nu när målet är nått , så har jag bestämt mig för att gå ner ytterligare 2 kg, så hamnar jag på vikten jag vägde innan jag fick barnen. Jag mår nämligen så mycket bättre med några kg färre på kroppen, att det känns som man vunnit högsta vinsten. Jag vet egentligen inte exakt hur jag har gjort för att lyckas. Första månaden höll jag på med LCHF, men när jag åkte till Sverige i Mars, så la jag ner det. Efter min fysisk nedsatta period  i April, har jag börjat att träna 4 dagar i veckan  och fortsatt äta mindre portioner. Kanske är det det som gjort det.

Det går bra för Patrik också. Han har gått ner 12 kg på 1 år och  tränar för fullt varje dag. Så nu planerar vi redan hur vi ska kunna hålla igång träningen när vi är i Sverige. För det är inte klokt hur beroende framkallande det är.