Vilken fotodag!

I början när jag började cykla här, så cyklade jag som en ordentlig svensk. Höll till höger på vägarna, sträckte ut armen för att visa att jag skulle svänga och lämnade företräde där jag trodde att jag behövde. Efter tidens gång och erfarenheten som jag skaffat mig har jag blivit mer och mer som en kines på vägarna. Det enda sättet att klara sig i trafiken är att följa deras regler, dvs ta tillfället när det dyker upp. Hur då tänker ni? Jo ser man en lucka så kör man. Man sick sackar sig fram, ungefär som i en hyfsat tät snitslad slalombana. Här dock står tyvärr inte vimplarna stilla, till skillnad från i en riktig slalombana. I Sverige har man fått lära sig att i trafiken tänka; var beredd det kanske kommer något på vägen. Här ska man alltid tänka; var beredd det kommer alltid något på vägen - bil, cykel, moped, bussar, gående, katter, hundar, taxibilar, barn osv. Och det är ingen som bryr sig om du går eller cyklar där. Det enda de har som mål är att ta sig framåt. Egoistiskt och nonchalant kan tyckas.  Jag och Patrik har pratat mycket om det där och kommit fram till att det måste vara en överlevands instinkt. De lever så många människor i det här landet och för att få plats måste man ta sig plats. Är man bara väldigt vaksam och uppmärksam hur trafiken flyter och hur människor tar sig fram, så brukar det gå bra.  Nå väl, lyckligtvis behöver jag bara cykla på de mindre lokala vägarna, som ändå är hanter bara för en liten svensk.

Har kommit igång bra med träningen. Zumba,  aqua zumba, löpning på löpband och simmning alterneras som aldrig förr. Det känns riktigt bra, men gud vad trött man blir efteråt. Har jag tagit i rejält så är jag trött resten av dagen och har svårt att hålla mig vaken på kvällen. Men jag antar att det blir bättre med tiden och att man kommer och kännas sig piggare ju mer man tränar.

Idag hade jag fotokurs igen och den här gången skulle vi få gå ut och fotografera. Vi hade tur med vädret, solen sken och inte en regndroppe föll från skyn. Vilken berikande och intressant dag det blev. Vår lärare tog oss genom ett område, där små bostadslägenheter varvades med alla möjliga butiker och hål i väggen matställen. Så fattigt och nedgånget, men ändå så levande och full av livsglädje. Jag vet inte om jag hade kunnat acceptera att några okända människor tog kort på mig, mitt hem och min vardag. Men kineserna hälsade glatt på oss och lät oss ta kort på nästan allt och alla. Man förstod att det inte var första gången en grupp västerlänningar promenerade igenom kvarteret med sina digitalkameror hängande på magen. Det blev många foton, både bra och mindre bra. Tyvärr hittar jag inte överföringssladden till kameran, så idag kan jag inte lägga upp några foton. Lovar att jag ska fortsätta leta, för den här upplevelsen vill jag gärna dela med mig av till er. Jag vet att jag sagt det förut, men det tåls att säga igen; det finns inte bara ett sätt att leva ett liv...

Balans

Jag har precis kommit hem från ett Zumbapass. Måste säga att det är lite av räddning just nu, det och fotokursen jag går. Det inte så att jag är precis genom deprimerad, men jag är lite håglös. Jag har inte riktigt vetat på sistone vad jag vill göra med min tid här i Shanghai och blivit lite stressad över att jag inte gör tillräckligt mycket. Jag hör från flera av mina vänner hur lätt de har att fylla sin tid och att de ibland känner att de är för upptagna. För mig är det tvärtom. Jag känner att jag har för mycket tid och behöver försöka hitta mer sysselsättning annars kommer jag riskera att jag faller ner i någon slags dip. Att få en bra balans i livet är inte alltid lätt, men det måste väl ändå vara nyckeln till ett bra liv, oavsett om man lever som expats eller inte. Hur gör man det då? Hur blir man den där människan som vet vilken nivå man ska lägga sig på för att må bra? Jag har funderat ska ni veta (vilket kostat mig några nätter) och det jag har kommit fram till är att det bästa för mig i nu läget, är att koncentrera mig på träningen. Visst jag bär på ett antal kilo för mycket, men den främsta anledningen är att träningen (som för så många andra), gör mig starkare, piggare och mer positiv. Därför kommer det att bli Zumba 3 gånger i veckan, även om det innebär att jag måste åka 1 1/5 mil för att gå på ett av passen. Sen får det bli ett par besök till gymmet i veckan för att bygga upp styrka. Fotokursen får jag inte heller glömma. Den ger mig också styrka och välbefinnande, fast på ett själsligt plan. Med risk för att låta sentimental och lite flummig... men är inte det en del av vad livet går ut på, att hitta styrka, balans och välbefinnande hos sig själv och i sitt liv, tillsammans med sin familj (om man har någon dvs).

Apropå fotokursen jag nämnde. Varje vecka får vi läxa. Läxan handlar oftast om att vi ska ut och fotografera med hjälp av olika inställningar, på kameran, som vi lärt oss under veckans lektion. Jag kan säga att det är inte lätt. Ibland misslyckas man totalt, men någon gång händer det att man faktiskt lyckas ta ett foto som man är nöjd med och då infinner sig nästan en euforisk känsla inom sig. Jag lyckades, jag förstod. Jippi! Något annat som är kul med att gå en fotokurs, är att man börjar titta mer på sin omgivning och upptäcker då detaljer på ett annat sätt. Man känner sig faktiskt otroligt kreativ.
Jag kan varmt rekomendera en fotokurs! Som  sagt var...



...det finns mycket att upptäcka i världen.....

 

 

Läxor

Med morgonkaffet brevid datorn är det dags, att åter igen sätta mig framför datorn och skriva lite. Har inte orkat vara så aktiv på den fronten. Den här veckan har varit fylld med läxor för barnen och de har fått ägna flera timmar varje dag åt detta. I allafall känns det så. Kinesiska och matte läxor nästan varje dag och båda ämnena är utmaningar för barnen. Men så de kämpar. Matten ligger till exempel 2 år före den svenska matten, så det är inte konstigt att de är en utmaning. Men varje gång blir det lite lättare för dom och jag är helt övertygad om att de kommer att fixar det.

Patrik brukar vara den som hjälper barnen med läxorna. Mest för att han förstår engelska bättre än jag och därför har lättare att hjälpa dom. Den här veckan har han dock varit på tjänsteresa till Sverige. Han hade sett fram emot att även få lite tid till att måla i sommarstugan. Oturlig nog drabbades han han av ett kraftigt virus med feber och snuva och har istället bara fått försöka överleva veckan. Nu sitter han på ett flyg tillbaka till Shanghai och att resa med feber är inte det roligaste precis. Här hemma har barnen också gått runt med lättare förkylningar, men det tillhör väl höstterminen när alla är tillbaka efter sommarlovet.

Axel var med om en liten olycka i veckan. Precis innan han skulle gå till bussen, i slutet av en skoldag, så ramlade han pladask framåtstupat och slog i huvudet. Det gick lyckligtvis bra. Sara tog med honom till skolsyster, som fick kollat honom. Han var varken yr eller illamående, så hon tyckte han kunde åka hem med bussen. Skolsyster ringde till mig och berättade vad som hade hänt och att han mådde bra. Dagen efter fick jag ett mail från rektorn på Primary, som berättade att han hade varit uppe hos Axel för att kolla så att han mådde bra även dagen efter den lilla olyckan. Axel hade varit glad och full av energi och rektorn ville bara meddela mig att allt stod rätt till. Man blir glad när en rektor tar sig tid att kolla till en elev och sen skriver ett mail till mamman. Så omänksamt!

 I går var det " Sundowner party" på skolan och alla föräldrar och barn var inbjudna. Det bjöds på grillat,  alkoholfria drycker, liveband och tillsammans kunde man njuta av den fantastiska solnedgången, som turligt nog var igår. Det var riktigt trevlig. Jag fick möjlighet att umgås med mina vänner och barnen med sina. Kvällen var som en riktigt bra svensk sommar 20-22 grader, men för oss som är vana vid sommar i Shanghai kändes den nog lite kylig. Det är lustigt hur människan vänjer sig snabbt vid nya förhållanden.

 

 

 

 

Något som fascinerar mig är hur kineserna lyckas lasta sina mopeder och kärror på det mest omöjliga sätten. Se här nedan, hur en man lyckats lasta sin kärra med ett stort antal stolar. Underbart tycker jag!



 

Okej, dags för mig att avsluta och bege mig ut i det vackra vädret som vi har idag.

 

Zàijian

 

Lillpojken börjar bli stor

Jag kunde sova ganska bra den natten, trots det stundande sjukhusbesöket följande dag. Tiden var bokad till kl 8.00. Flickorna hade vi kört ut till mormor och morfar, där de sov över. Klockan ringde  6.30 och  vi kunde i  lugn och ro sitta och äta vår frukost, innan vi skulle bege oss till Östra sjukhuset. Visst pirrade det lite, men jag kände mig ändå inte nervös, utan mest glad över att äntligen få åka. 15 dagar över utsatt nedkomst hade känts som en evighet. Vi åkte till BB, blev inskrivna, fick oss ett rum, jag fick drop som skulle sätta igång det, sen var det bara att vänta. 15.32 var han född. Ut kom en 5 kg bebis med rödlätt hår! I går var det 8 år sedan den dagen. 8ÅR!! Det är inte klokt vad tiden går fort och  inte hade vi trott då, att vi skulle fira hans 8 årsdag i Shanghai. Men det gjorde vi igår. Det blev "skönsång" vid sängen med tillhörande paketutdelning. Fast en av systrarna hade också ordnat en skattjakt åt Axel, där han med hjälp av olika ledtrådar fick leta efter sin andra present. Något som han uppskattade mycket. Pengar stod på önskelistan så det blev mest det, men också ett legopaket och en alldeles egen Marabou chokladkaka. Axel hade önskat sig restaurang besök på Bluefrog, så jag hade bokat bord till klockan 17. Vi frågade med våra grannar och Martinas familj.
Ebba, Sara och Martina dansar HipHop klockan 15 på söndagar så det kändes naturligt att de också hängde på. Födelsedagarna blir lite annorlunda här i Shanghai än i Sverige. De traditionsenliga släktkalaserna  hemma i sitt eget hem,  har bytts ut till restaurangbesök med vänner.

Igår hann jag också med att baka kladdkaka, som Axel ska bjuda på i skolan idag. Det är himla tur att det går så lätt att baka kladdkaka i det här landet. Jag tycker annars att det inte är speciellt roligt att varken baka eller laga mat här i Shanghai. För mig är det svårt att få till samma smakupplevelser som i Sverige. Men av någon anledning funkar kladdkaka. Det kanske kan bero på att det tagits med kakao från Sverige. Hur som helst är den kakan lätt att baka och man kan sällan misslyckas.

Ikväll åker Patrik till Sverige. Avundas faktiskt inte honom. Det blir en kort resa på fem dagar . Det måste vara slitit att resa så långt på så kort tid.

Nej, nu är det dags för mig att avsluta. Jag måste verkligen försöka ta mig till gymmet.

Hejdå från ett, idag, soligt Shanghai

Farligt regn?

Vad är det med regnet i det här landet? Här går man mer än ovilligt ut om det regnar. Själv är man ju uppvuxen i ett land med visdomen.." det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". Som förskollärare har jag, under årens lopp, säkert 100-tals eller kanske t o m 1000-tals tillfällen, sett till att barnen fått på sig galonkläder när det regnat. Jag och mina kollegor har mer än sällan stannat inne pga av dåligt väder. Därför blir det väldigt komiskt för mig, när sonen kommer hem och berättar att han fick åka buss till musiklektionen igår- pga regn. Då ska ni veta att de har musik i förskolans byggnad, som ligger ungefär 100 meter från skolans huvudbyggnad. Dessutom får eleverna  inte gå ut på rasten vid regnväder.  Ibland undrar jag om regnet innehåller så farliga partiklar att det är ohälsosamt att gå ut, annars varför den här rädslan för nederbörd? Paraplyer är ett vanligt förkommande föremål ute på gatorna, inte bara när det regnar, utan även vid sol. Kineserna själva gillar att kånka runt på ett paraply vid både regnigt och soligt väder. För dom är det nämligen fint att vara blek och vill inte riskera att bli solbrända. Så vid soliga dagar kan man se många paraplyer uppfällda och till synes svävande över trottoarerna. Ja, det är fantastiskt med olika kulturer...det finns inte bara ett sätt att leva ett liv. Ibland kan det bara vara lite svårt att förstå, när man är så van vid ett annat.

Jag är äntligen igång med träningen igen. Sommarens något för höga intag av mat och dryck har satt sina spår i min kropp. Men nu är det andra bullar, nu ska fläsket bort!! Tillsammans med 5 brittiska kvinnor från mitt område, tog jag mig därför igår till ett AquaZumbapass. Det blev en mycket intressant upplevelse. Att försöka dansa i vatten är inte det lättaste. Man får ingen känsla av hur man rör sig eller om man ens rör sig. Allt går så förbaskat långsamt och man känner sig som en klumpig valross. Jag har bestämt mig för att inte ge upp! Jag ska gå några gånger till och ge det en chans. Som tur är så har också samma instuktör, idag, ett Zumbapass på torra land. Det ska jag pröva. Jag har inte dansat Zumba på över ett år, så vi får se hur det går. Det kanske blir valrossrörelser där också.

Apropå dans! Jag har äntligen hittat en dansskola (hiphop) för tjejerna och som jag har letat. Det är inte lätt att hitta i den här staden, utan att bli tipsad. Nu lät det som om jag bokstavligen skulle ha gått runt och letat, vilket jag lyckligtvis inte behövt göra. Ibland tar det dock lite tid att hitta på nätet, men jag dök tills slut på en dansskola. Ebba, Sara och Martina var där förra söndagen och tyckte det var riktigt kul. Så nu vet vi vad vi ska göra på söndagarna i fortsättningen.

Nej, nu är det dags för mig bege mig till Zumban. Vi får se hur det går!

Hejdå, så länge..